Så kan det gå i framtiden...

Historien börjar när Reinholt plötsligt inser att han inte kan flyga. Något som skulle vara mycket uppskattat av alla människor som märker att de blivit utkastade från en rymdfärja på 10 000 meters höjd.

Egentligen börjar historien när Reinholt blir utkastad från rymdfärjan, men det vet han inte om p.g.a. den tendens till insomning som ett hårt slag i bakhuvudet brukar ge. Han tittar snett över axeln och ser den andre piloten, som antagligen har gått ut och köpt mer wienerbröd, singla ner.

– Suck, säger Reinholt med en mycket påtaglig så-kan-det-gå-känsla.

Högt ovanför sig ser han rymdfärjan som han och den andre piloten nyligen flög. Men saker ändras snabbt nu förtiden...

Reinholt hade alltid gillat fallskärmshoppning. Nu fick han chansen att hoppa igen…den här gången utan fallskärm.

– Suck, sa han igen, den här gången lite högre. Han var nästan säker på att han skulle missa middagen i kväll. Och idag som de skulle få matpiller med hans favoritsmak: selleri.

Reinholt var (och är nog fortfarande) 37 år gammal, han hade ljusgult hår och en muterad hund som hette Fido. Förutom Fido bestod hans familj av en fru som hette Hildurvina, två barn som heter Astvrull och Frillkroll och en genmanipulerad kanariefågel. Den hade tyvärr under mystiska omständigheter blivit föremål för kvarterets avfallskvarn och sedan hamnat i facket för ej återvinningsbart avfall. Det värsta var att sopsorteringsmaskinen hade fått repor av kanariefågelns tänder (för det var en väldigt genmanipulerad kanariefågel).

"Nåja, undrar varför jag blev utkastad", tänkte han för sig själv. Det var antagligen en kapning av något slag, men varför skulle någon vilja kapa en rymdfärja på kollektivtrafiken till Mars? Det låter som en ganska idiotisk idé...

Han tittade ner och försökte avgöra avståndet till marken. Tio minuter till, räknade han ut, hade han på sig innan han kom ner på jorden igen.

Problemen hade börjat redan i morse när han vaknade. Väckarklockan hade gått ut i strejk så att han försov sig. Frukostpillerburken hade ramlat ner från hyllan, ned i tvättmaskinen. Medan han sprang till affären för att köpa en ny burk sa Reinholt många ord som inte passar i tryck.

Väl hemma igen åt han snabbt ett piller och lasertvättade tänderna. Han tog magnettåget till rymdfärjstationen där han snabbt sprang in. I omklädningsrummet mötte han några kollegor som snackade.

– Du, akta dig..., sa den ena till Reinholt.

– Jag hinner inte nu, skrek Reinholt samtidigt som han fortsatte språngmarschen mot rymdfärjan. I högtalarna hörde han en metallisk röst som ropade ut:

– Avgång 9.37 mot Mars försenad p.g.a. tekniska problem!

"Tekniska problem" tänkte han. "Är det när man försover sig?".

Runt rymdfärjans startplats stod tungt beväpnad säkerhetspolis med vapen riktade mot rymdfärjan. Reinholt tänkte inte speciellt på detta. Han rundade en polis som förvånat stirrade på honom. Han hörde hur folk ropade efter honom, men han hade inte tid att svara: han var ju försenad. Han tittade på klockan samtidigt som han hoppade in.

Inne i rymdfärjan var det förvånansvärt lite passagerare. Tre stycken med en stor väska, om han räknade rätt. Dessutom satt andrepiloten bredvid honom, frenetiskt mumsande på wienerbröd ur en innehållsmässigt snabbt krympande wienerbrödspåse.

"Gott", tänkte Reinholt och tog upp mikrofonen.

– Kära passagerare - vi lyfter om tio sekunder - var snäll och sätt på er säkerhetsbältena, sa han i en fart som skulle få vilken sportkommentator som helst att bli grön av avund.

Därefter startade han motorerna och lade in ettan.

"Frosch", lät det när han trampade på gasen. Han tittade inte i backspegeln. Hade han gjort det hade han sett en grupp poliser som uppgivet slängde sina vapen när de insåg att tre timmars terroristarbete är som bortblåst.

"Piiip!", sa radion. Det brukade den göra när någon ville nåt. Så var fallet nu också. Men Reinholt var ju försenad, så han hade inte tid att svara. Istället fick andrepiloten svara.

– Mumbum, var det enda han fick fram, för han hade fortfarande munnen full med wienerbröd.

– Mumbum?, frågade en röst ur högtalarna.

– Äh, de ville ju inget, sa Reinholt. Lägg på!

– Det är..., sa rösten ur högtalarna innan andrepiloten knäppte av radion.

– Undra vad det är idag? frågade Reinholt.

– Mumbum, svarade andrepiloten.

Något senare knackade någon på axeln. Detta trots skylten om att samtal med förare under färd var strängeligen förbjudet. Reinholt fick ett hårt slag i bakhuvudet.

Så befann han sig alltså här, på väg ner mot moder jord med en hisklig fart.

Plötsligt såg Reinholt sin räddning. En stor höstack, som han med lite tur kunde landa i. Då skulle han kanske klara sig helskinnad hem till selleritabletterna. Han siktade och höll tummarna så mycket han bara orkade. Han märkte att han kom närmare och närmare över höstacken.

Klarade han bara att ta sig några meter framåt så skulle han landa i den.

Han missade.